Jag inställde mig vid min enhet 11 november 1960 i Mamak. Det var en revolutionär period och jag ingick i Talât Aydemirs enhet.
En dag under manöver kallade skvadronsbefälet på mig och frågade: ”Är du hodjan?” Han tillade: ”Min hustru är sjuk. Jag hämtar henne så kan du läsa (böner) över henne.” Jag svarade: ”Jag vet inte hur man läser på det sättet. Om du tror att läsning har effekt kan du själv göra det.” Senare kom jag att förstå att han hade prövat mig. Han kom senare att skydda mig en hel del. De gav mig ett bekvämt uppdrag: radiooperatör.
Emedan jag inte fullt ut fullgjorde min militära plikt trodde jag att maten i det militära inte var halal för mig. Jag köpte till och med min uniform från en militärstudent. Jag hade inställt mig för tjänstgöring i november. I december exploderade Talât Aydemir-händelsen. Och Mamak med sin styrka på 15 000 stödde den.
Aydemir hade varit en del av 27-maj-revolutionen men revolterade senare mot sina medrevolutionärer. Om han hade lyckats hade han blivit en ny Mussolini. Han och hans anförvanter hånade andlighet.
Åtta månader efter att jag hade inställt mig för tjänstgöring drogs lott och jag skickades till Iskenderun. Där ägnade jag min fritid åt att läsa Koranen och andra böcker. Här fanns en mycket bra befälhavare som insisterade på att jag skulle läsa de västerländska klassikerna. Jag kom därför att läsa såväl västerländska som österländska islamiska och ickeislamiska klassiker. Vid ett tillfälle var jag så undernärd att jag blev tvingad till sjukhusvistelse för utmattning och gulsot. Därefter fick jag tre månaders permission för att byta klimat. Jag återvände till Erzurum som jag hade lämnat fyra år tidigare. Under denna tid i Erzurum åkte jag fram och tillbaka till Halk Evi (Folkets hus). Vid ett tillfälle höll jag ett seminarium om Mevlana Rumi.
Tre månader senare var jag tillbaka vid min enhet. Till sist hade jag fullgjort min militärtjänst och muckade. Jag återvände till Erzurum och begav mig sedan åter till Edirne.
